2016-09-22

Norwegian Paralysis



Nu  har det blivit ett glapp mellan blogginläggen igen och det beror uteslutanden på glappet i mitt högra nyckelben. Jag kan lyfta armen någon centimeter mer för var dag som går sedan fadäsen med cykeln, men att skaka en drink är än så länge en alldeles för provocerande rörelse (min vänstra sida är helt värdelös, så jag tänker inte ens försöka). Doktorn sa också att jag inte sa blanda morfin och alkohol. Hon kan ha rätt i det.
Nu har jag åtminstone kommit tillräckligt långt i rehabiliteringen för att kunna skriva om drinkar jag HAR druckit och en av dom jag hann göra innan den förbannade frakturen var Norwegian Paralysis. Det var dessutom den första drinken jag testade ur den fantastiska Smuggler's Cove-boken som vi ska ägna lite extra tid åt en annan gång.
Akvavit och tiki är inte en självklar duo men det har gjorts förr och här - sprungen ur mer självklara Polynesian Paralysis - blir resultatet paralyserande gott. Jag är helt kär i den här drinken. Plötsligt känns det som att akvavit aldrig druckits med annat än ananasjuice och apelsin och den där lilla hinten av mandel är liksom pricken över i. Helt fantastiskt. 
Egentligen blev ju det här en Danish Paralysis. Och den kan vara Swedish också beroende på vilken akvavit du föredrar.


Norwegian Paralysis

4½ cl akvavit
4½ cl ananasjuice
4½ cl apelsinjuice
1½ cl citronjuice
1½ tsk orgeat
1½ tsk råsockerlag

Skaka med krossad is och sila ner i ett collinsglas fyllt med färsk krossad is. Garnera med en citronklyfta och ett pappersparasoll.

(Recept från Smuggler's Cove, Martin Cate & Rebecca Cate, 2016.)

2016-09-01

Black Widow



Man måste ju ta hand om sina slattar. Den här gången var en en mindre modell Southern Comfort jag behövde förbarma mig över.
Jag minns inte när jag köpte den, men det var längesen och den har varit svår att dricka upp. Tydligen ogillar jag Southern Comfort på samma sätt som jag ogillar cola - jag fattar liksom inte vad det ska smaka. Och det är inte på ett Fernet Branca-sätt, utan bara på ett endimensionellt och tråkigt vis. En studentfirare som shottar Minttu tycker säkert att SoCo är komplex skit. Det är ungefär på den nivån den aprikoskryddade whiskeylikören ligger. 
Det konstiga är att Trader Vic verkade ÄLSKA Southern Comfort och inkluderade den i en uppsjö recept i sina böcker. Black Widow hittade jag i Trader Vic's Tiki Party! som tyvärr inte är skriven av Vic Bergeron själv (det finns många skäl att undvika den här boken, men vi tar det en annan gång).
Hur var drinken? Min sambo gillade den och jag har inga anledningaratt misstro hans smaksinne, så något gott förde den ju med sig. Själv tyckte jag det var en daiquiri som inte riktigt gick ihop. Den var frisk, mild och... ganska spretig. Men av dom få Southern Comfort-cocktails jag provat var det ändå den bästa. Ett värdigt avslut för den stackars flaskan.


Black Widow

4 cl valfri mellanmörk rom (Mount Gay Eclipse här)
2 cl Southern Comfort
2 cl limejuice
1 tsk sockerlag

Skaka med is och sila ner i ett kylt cocktailglas.

(Recept från Trader Vic's Tiki Party!, Stephen Siegelman, 2005.)

2016-08-22

MxMo CX: Vinegar // Cheree Cheree



Hooray! Mixology Monday is back after a two month gap and the theme this time is Vinegar. Adam, of the Mr. Muddle blog, is hosting the event. Go over there and read his announcement post to get this theme explained.

On a lunch break, a couple of weeks ago, I picked a whole lot of cherries from a tree outside my work. I came home, put them in the fridge and forgot about them until I reached for the greek yoghurt only to find a bucket packed with past-their-prime cherries. Making a shrub seemed like a good idea.
On the Reclaiming Provincial blog, I found an interesting recipe for a cherry balsamic shrub and the results were great. The shrub is rich in flavor (and color) and has a little extra kick from black peppercorns.
The Cheree Cheree is dominated by ginger and maraschino-like notes of german kirschwasser. The shrub makes a nice accent without being overwhelming. Little goes a long way.
Cheree, Cheree is the hook from, well, Cheree by electro-punk pioneers Suicide. It's the Je t'aime... moi non plus of industrial music and Suicide's 1977 debut LP is truly one of the best albums ever recorded. The duo's singer passed away earlier this summer. So I raise this collins glass and say: Thank you for the music, Alan Vega.


Cheree Cheree

2 oz. kirschwasser
½ oz. lemon juice
½ oz. cherry balsamic shrub
tps. simple syrup
2 oz. ginger ale

Combine kirschwasser, lemon juice, shrub and syrup in a shaker and fill with ice cubes. Shake and strain into a collins glass filled with ice cubes. Top with ginger ale and stir lightly. Garnish with a slice of lemon and maraschino cherries.

2016-08-18

Village Vanguard's Black Magic



Även om jag visste att recepten jag behövde redan fanns i Sippin' Safari så åkte än David J. Montgomerys Professor Cocktail's Zombie Horde fram ett par gånger under zombieprovningen. Det är en trevlig liten häftad bok. Den hade visserligen vunnit på lite färgbilder - eller bilder över huvud taget - men som kronologisk zombiedatabas är den utmärkt.
Av 86 Zombies från 1934 till 2013 upptäckte jag Village Vanguard's Black Magic redan på dom första sidorna och kände att det var något jag ville testa. Jag är torsk på papaya.
Village Vanguard är en jazzklubb i New York City som överlevt till dags dato. Deras Black Magic från 1941 har ingen koppling till Fort Lauderdale-baserade Mai-Kais välkända drink med samma namn och likheterna med en Zombie, som vi känner den, är egentligen inte heller särskilt slående. 
Black Magic är mindre än en "vanlig" Zombie, men fortfarande stark. Och framför allt ganska torr. Den enda delen man traditionell ser som sweet är mintlikören och inte ens den är särskilt söt. Jag gillar att den här blandar rom och cognac, jag gillar att minten ger ett kyligt sting i bakgrunden och jag gilllar att det ligger lite härlig papaya i botten. Men det visste jag ju liksom innan. Black Magic bjuder inte på några överraskningar. Men nu har jag testat den och jag är Nöjd.


Village Vanguard's Black Magic

4½ cl mörk jamaicansk rom
1½ cl cognac
1½ cl limejuice
1½ cl papayanektar
1 tsk vit Crème de Menthe

Skaka med is och sila över krossad is i ett glas (dubbel rocks funkar utmärkt). Garnera med ananas.

(Recept från Professor Cocktail's Zombie Horde, David J. Montgomery, 2013.)


2016-08-02

Zombie (1950)



Vi avslutar vårat zombierace (för den här gången) med den Zombie jag kanske gillar bäst, men som har en lite tveksam historia bakom sig.
Jeff Berry har hämtat receptet från en självpublicerad Barbecue Chef-manual från 1950 där författaren tackar Donn Beach för att ha delat med sig av hemligheterna. Men denna Zombie skiljer sig markant från dom andra som vi nästan kan vara säkra på är Beachcomberoriginal. Den skakas där dom andra mixas. Den innehåller citron - som vi sällan föknippar med Donn - men inga Pernoddroppar. Och den är löjligt enkel att mäta upp.
Det är möjligt att det faktiskt är Donn Beachs recept, men i så fall är drinken specialanpassad för hemmamixare. Och det kan lika gärna vara någon annans recept.
Men i glaset landar ändå en ljuvlig Zombie. Den är friskare och fruktigare än varianterna från 1934 respektive 1956, lite mildare och mer mainstream, om man får säga så. Framför allt är den sjukt välbalanserad.
Så där har vi tre Zombies som mer eller mindre kan tillskrivas Don the Beachcomber: en kryddig, en bitter och en syrlig. Men alla stora och starka och bör hanteras med försiktighet.


Zombie (1950)

3 cl vit kubansk rom
3 cl kubansk guldrom
3 cl Lemon Hart 151
3 cl citronjuice
3 cl limejuice
3 cl ananasjuice
3 cl passionsfruktsyrup
1 tsk råsocker
1 stänk Angostura Bitters

Lös upp sockret i limejuice i en shaker. Fyll på med övriga ingredienser och skaka med en massa krossad is. Häll upp osilat i ett långsmalt glas och garnera med en kvist mynta.

(Recept från Sippin' Safari, Jeff Berry, 2007.)


2016-07-24

Zombie (1956)



 - En Zombie ska inte vara lila, sa jag min mor som hade blivit serverad en purpurfärgad longdrink i Budapest.
Jag tar tillbaka det påståendet. Vem bestämmer om en Zombie ska vara rakt igenom rombrun eller regnbågsfärgad? Inte jag i alla fall. Om en drink överlever generationer utan att någon egentligen vet hur man blandar den - vad finns det då för regler att följa?
För att göra historien ännu mer förvirrad nöjde sig inte upphovsmannen med en Zombie. Många av Donn Beachs recept var under konstant utveckling och Zombie var inget undantag. Det hade gått 22 år mellan Zombie Punch och 1956-versionen och man tänka sig att den genomgick många fler förändringar under tiden.
Receptet från -56 innehåller något mindre rom och mer fruktjuice och söta ingredienser. Trots detta upplever jag den blandade drinken strävare och lite bitskare än 30-talsupplagan. Den har fortfarande en Beachcombertypisk romblandning som grundbult, men det som var kryddigt i den tidiga drinken har blivit bittert i den senare.
Därmed inte sagt att det skulle vara en sämre drink. Det är bara en ganska annan drink. Ungefär som Zombiesar är i allmänhet.

Zombie (1956)

3½ cl kubansk guldrom
3 cl mörk jamaicansk rom
3 cl Lemon Hart 151
4½ cl ananasjuice
2½ cl limejuice
2½ cl maraschino
1½ cl vit grapefruktjuice
1½ tsk falernum
¼ tsk grenadine
2 stänk Angostura Bitters
6 droppar Pernod

Mixa med en handfull krossad is på hög hastighet i fem sekunder. Häll upp i ett långsmalt glas och fyll upp med iskuber. Garnera med en kvist mynta.

(Recept från Sippin' Safari, Jeff Berry, 2007.)

2016-07-22

Zombie Punch



- En Zombie, tack.
- Fyra eller sexa?
Den diskussionen ska du inte behöva ta. Tikidrinkarnas mest mytomspunna grogg får gärna vara uppe och nosa på en tolva.
Det finns tusentals upplagor av Zombie. Så många att att Zombie mest blivit ett samlingsnamn för stora drinkar med många ingredienser och skyhög alkoholhalt. Donn Beachs lyckades hålla sitt originalrecept hemligt i drygt ett halvt sekel och drinken blev en visklek. Ursprungsdrinken försökte plagieras och plagiaten plagierades. Det är klart det spårar ur med åren.
Sippin' Safari har Jeff Berry mer eller mindre doktorerat på ämnet och i ett recept från 1934 heter drinken närmare bestämt Zombie Punch och antas vara den tidigaste inkarnationen av monstret.
Jag älskar den här drinken, men jag blir inte klok på den. Det är så mycket rom och så försiktiga modifieringar. Ändå märks den stora mängden alkohol mest i huvudet. Den är robust och komplex, så klar, men också orimligt len och glider ner kanske för enkelt. Den har en typisk Beachcomber-karaktär. Rommen står i centrum (duh!) med en välbalanserad syra och varma kryddor i bakgrunden. Ett praktexempel på gamle Donns genialitet.


Zombie Punch

4½ cl Appleton V/X
4½ cl kubansk guldrom
3 cl Lemon Hart 151
2½ cl limejuice
1½ cl falernum
1½ cl Don's Mix
1 tsk grenadine
6 droppar Pernod
1 stänk Angostura Bitters

Mixa med 2 dl krossad i på hög hastighet i fem sekunder. Häll upp osilat i ett långsmalt glas. Fyll upp med iskuber (jag kör krossad is hela vägen). Garnera med en kvist mynta.

(Recept från Sippin' Safari, Jeff Berry, 2007.)


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...