2014-05-31

Harvey Wallbanger


















Det har gått ungefär ett år sedan vi fick ordning på den nya balkongen och dom första drinkarna serverades mellan bambupanelerna. Mycket har hänt sedan dess, men det började ändå med dom folkliga charterdrinkarna som Tequilia Sunrise, San Francisco, Strawberry Daiquiri och så vidare. Och det är inget fel på dom drinkarna. Jag gillar dom uppriktigt när man bara vill ha något svalkande och okomplicerat som får blodsockerkurvan i rätt läge (San Fran, please!). En av dom här nybörjardrinkarna ligger mig fortfarande extra varmt om hjärtat: Harvey Wallbanger. Faktiskt. Typ 80 % av vodkakonsumtionen i det här hemmet har gått till Wallbangers. Jag älskar den och skulle kunna dricka den till frukostflingorna varje morgon om jag inte hade ett jobb att gå till.
Harvey Wallbanger tros ha uppkommit på 50-talet, men är idag starkt förknippad med 70-talets lite tveksamma cocktailmeny. Historien om vem som egentligen gick in i väggen varierar. Ibland är Harvey en surfare från Kalifornien och ibland en börshaj på Wall Street. Drinken hen fick uppkallad efter sig är varken mer eller mindre en Screwdriver med en skvätt Galliano. Så enkelt är det, men ack, så gott. Det känns lite fånigt att försöka tala om exakta mått med en sån här drink. Allt handlar om eget tycke och smak. Jag föredrar i alla fall en rejäl klunk Galliano i min allra bästa quick fix.


Harvey Wallbanger

4-6 cl vodka
1-2 cl Galliano
apelsinjuice

Blanda vodka med iskuber i ett collinsglas. Fyll upp med apelsinjuice och toppa med Galliano. 

2014-05-28

The Matterhorn

















Mitt emellan den schweiziska byn Zermatt och italienska Breuil-Cervinia reser sig Matterhorn närmare 4500 meter över havet. Ibland kallad världens vackraste berg har Matterhorn spelat huvudroll i flera filmer, fått en jättelik replika på Disneyland i Kalifornien och förevigats på Toblerone-förpackningen. Det visste jag inte om förrän jag hörde en fin sång av Jason Lytle där han sjunger om ett symboliskt Matterhorn och ifrågasätter sig i refrängen varför man ska ut på äventyr och ta livet av sig när man kan sitta i stugvärmen och dricka te. Hur som helst har det snygga berget ett snyggt namn. Matterhorn. The Matterhorn. En cocktail, någon?
Egentligen var det inte så mycket dom råa snöklädda bergväggarna som inspirerade mig, utan snarare den omgivande miljön som jag tänker mig att den borde se ut den här tiden på året (eller i alla fall för ett par veckor sedan). Liksom vår över alpängarna, Sound of Music och någon som joddlar.

Jag kan inte påstå att jag är erfaren när det kommer till kirschwasser. Jag kan inte påstå att jag någonsin druckit det förrän nu, så jag vet inte hur det är meningen att kirschwasser ska smaka. Men jag intygar att så fort jag skruvat av korken spelas Sound of Music upp i ett parallellt universum där Julie Andrews är stupfull och har djävulshorn - för vad som kommer ur den här flaskan är ett alpint svar på en riktigt stygg tequila. Och som den vildaste mexikan går den också att tämja. I det här fallet sker det med fler smaker från länderna kring den väldiga bergskedjan: fransk fläderlikör och italiensk Strega.
Även i små mängder är St Germain väldigt dominant som drinkingrediens och den ger The Matterhorn en redig fläderboost i början men övergår snart i örtblandningen som kännetecknar Strega. Citronen lättar upp och körsbärsbrännvinets eldighet finns där under hela upplevelsen utan att bli chockerande. Den här drinken krävde några försök. Den är kraftfull och smakerna känns okonventionella, men i slutändan fick jag den dit jag ville. Efteråt sjunger du kanske Edelwiess lite sluddrigt och ser dubbla alptoppar, men The Matterhorn ställer ändå försommaren i fokus.


The Matterhorn

4 cl kirschwasser
3 cl citronjuice
2 cl Strega
1 cl St Germain
1 stänk Grapefruit Bitters

Skaka samtliga ingredienser med is och dubbelsila ner i ett kylt cocktailglas. Garnera med en citronklyfta.

(Eget recept.)









2014-05-22

DIY: Grenadine

Att färglägga sin drink med ett stänk grenadine är den snabba vägen till en plastig cocktail eftersom att dom mest tillgängliga flaskorna är rakt igenom artificiella och rakt igenom fruktansvärda. Saturnus grenadine är den man oftast ser i snabbköpen. Den kan verka lockande röd, men innehåller inte ett uns av vad den borde göra och smakar så kemiskt att jag undrar om ens sockret är äkta. 
Försvenskat skulle grenadine kunna kallas granatäppelsirap. Dom billiga varianterna har ingenting med granatäpplen att göra och dom dyrare som kanske håller måttet är svåra att hitta. Om du inte vill spela rysk roulette gör du din egen grenadine och då behövs två saker: granatäppeljuice och socker. That's it! Allt annat man slänger med i mixen sätter personlig prägel på din grenadine men kan uteslutas utan problem. 
Det finns olika vägar till granatäppeljuice. Du kan pressa färska granatäpplen om du känner dig rik och dessutom kan avvara en t-shirt till detta, för du lär inte kunna tvätta bort fläckarna efteråt. Eller så köper man färdig juice av 100% granatäpple. Jag har sett inte-från-koncentrat-granatäppeljuice på ICA vid ett par tillfällen och då verkar det kommit in som överskottspartier. Det kan också finnas i lite mer exotiska livsmedelsbutiker. Sista alternativet är juice från koncentrat, som vi använder här idag, och det kommer ändå smaka hundra gånger bättre än den skämtgrenadine som står bredvid Strawberry Daiquiri-mixen. 
Hemlagad grenadine får inte den konstgjort klarröda färg som oäktingarna har just för att den inte är konstgjord. Man kan förstärka färgen något genom att slänga med några färska granatäppelkärnor eller torkade hibiskusblommor i uppkoket (glöm då inte att sila av ordentligt). Jag väljer hibiskus och spetsar även med ett par droppar apelsinblomsvatten eftersom att min grenadine främst kommer användas i tikidrinkar men, som sagt, det är moment man kan hoppa över. Här har du ett bra basrecept. 


Grenadine

4 dl äkta granatäppeljuice (så färsk som möjligt)
3 dl strösocker

Sjud 3 dl granatäppeljuice i en kastrull och ta bort från värmen när det reducerats till hälften. Tillsätt sockret och rör om tills det löst sig och avsluta med att hälla i den sista decilitern granatäppeljuice. Häll upp i en ren glasflaska och låt svalna. Förvara i kylskåp. 

2014-05-20

Campfire Daiquiri


















Jag har en fäbless för att samla på mig fotografier och vykort från platser och personer jag inte har den ringaste koppling till. Favoriterna är dom nötta och blekta motiven som inte är så genomtänkt komponerade. En av bilderna jag förälskat mig extra mycket i är den här inte helt perfekta vyn från Seeley Lake, Montana, poststämplad den 27:e november 1970. Det skulle kunna vara en hastig snapshot från något semesteralbum, men någon har faktiskt betalat för det här vykortet (typ den Dick Minder som skrivit på det). Bilden för tankarna till klassiska tonårsfilmer, spontandopp i vattnet och marshmallows över öppen eld. Den ligger också till inspiration för drinken som jag först, av uppenbara skäl, ville kalla Seeley Lake Montana Daiquiri, men som fick ett mindre matigt namn när jag lät just den där lägerelden vara poängen.

Kryddad rom har ett tveksamt rykte bland entusiasterna. Sailor Jerry tycks räknas som en av dom riktiga otäckingarna och har dessutom skapat rabalder i forum Internet över. Om jag förstått historien rätt så ändrades formeln för Sailor Jerry på den europeiska marknaden till densamma som USA-originalet och konsumenterna rasade. Jag har inget att jämföra med eftersom att jag aldrig har smakat den tidigare varianten, men jag tycker Sailor Jerry är långt ifrån så horribel som kritikerna säger. Jag går inte direkt och längtar efter den solo, men jag finner den absolut mixvänlig. Varför literflaskan min sambo köpte på flygplatsen i New York har en alkoholhalt på 46 %, medan alla andra Sailor Jerry jag ser ligger stadigt på 40, förblir ett mysterium för mig. Taxfreespecial? I vilket fall är den lite ruffigare än, låt säga, Captain Morgan's mespropp till kryddad "rom".
Det är den skandalomsusade rommen tillsammans med Apricot Brandy som ger Campfire Daiquiri värmande egenskaper till en svalkande drink - en daiquiri som mer hör hemma bland tallbarren vid en insjö än på en sandstrand i söderhavet. Jag gissar mig till att den bäst avnjuts efter en grillad korv med bröd.


Campfire Daiquiri

3 cl Sailor Jerry 
2 cl Havana Club 3 años
3 cl limejuice
2 cl Apricot Brandy
1 cl sockerlag
2 tsk grapefruktjuice

Skaka samtliga ingredienser med is och sila upp i ett kylt cocktailglas. Garnera med en oskalad physalis. 

(Eget recept.)

2014-05-16

Fruktstund: Citron

Det är lätt att mosa citronen under superlativ. Ja, den är älskad, fantastisk, ett oumbärligt verktyg för en balanserad cocktail... och ändå ganska ospeciell. För vad smakar den egentligen? Alla som har bakat muffins på citronzest vet att det visst finns en tydlig smak och doft där, men själva juicen är sur som stryk och inte mycket mer. Men det är ju det vi vill åt. Citronjuice har den mest neutrala syran i citrussläktet. Det är den som gör en sour sur, jämnar ut sötma och ger en frisk fläkt till vilken tungviktare den än kommer i närheten av.
Citronens yttre skal är fullproppat med aromatiska oljor och är inte bara dekorativt som garnering utan fyller också en funktion i själva drinken. Där är det viktigt att få med så lite som möjligt av det tjocka vita lagret som ger en besk och otrevlig bismak. Detta gör citronen mindre lämplig för muddling än till exempel lime.
Det finns en uppsjö variationer av citron, men i Sverige är det sällan vi har olika sorter att välja mellan när vi går och handlar. Däremot finns det oftast ekologiska alternativ. Vi avslutar med den gamla vanliga ramsan: Pressa din egen juice! Att köpa små gula klämflaskor är ett effektivt sätt att totalförstöra din drink. Det spelar ingen roll vad som står på etiketten - det är inte citronjuice. 



Ti'Punch

2 citronklyftor
6 cl ljus rhum agricole
1 stänk sockerlag

Kläm juicen ur citronklyftorna direkt i ett tumblerglas. Lägg skalen i botten och fyll upp med iskuber. Häll i rom och sockerlag och sväng glaset i handen för att blanda.

2014-05-11

Labbrapport: Bakon

Jag kommer inte ihåg hur jag fick nys om att Bakon existerade, men när jag gjorde det blev det hög prioritet att få med en flaska hem från USA. Bakon Vodka is in very limited distribution in New York, går det dock att läsa på den officiella hemsidan. Men den fanns på Park Avenue Liqour Shop och var i princip det första som mötte oss i dörren när vi väl hittade dit.
Så vad är det här egentligen? Det är ett brännvin framställt av potatis och smaksatt med [trumvirvel] bacon. Japp, kött och potatis - äntligen som groggvirke. Och den både doftar och smakar som den äkta varan. Lyckat hittills alltså. Sen kommer några bekymmer. Den är väldigt rund och mild. Det borde inte vara ett minus, men det saknas lite klös. Bakon har en alkoholhalt på 35%, vilket är lite väl snällt för en vodka (den skulle inte ens få kallas "vodka" i Sverige). Dessutom är den karaktäristiska sältan som bacon har i sin traditionella form väldigt blygsam. Lite extra salt vid användning kan få drinken att lyfta. Jag önskar också den brända krispiga smaken, som gör att alla älskar bacon, hade tagits mer tillvara på. Den känns liksom lite underkokt. Ett annat problem med Bakon är att den lätt blir för utspädd. Mängder av is i shakern blir A och O för att smaken ska hålla sig koncentrerad. Blaskig bacon attraherar ingen. När dricker man förresten en bacondrink? Jag vet inte riktigt. Kanske när du annars skulle tagit en öl och en skål chips?
Det man kanske undrar mest är väl ändå om det här verkligen är gott på riktigt? För mig spelar det egentligen ingen roll. Baconvodka hör liksom hemma i ett annat universum. Självklart är det en vågad drinkingrediens och kommer inte tilltala alla, men din köttcocktail lär absolut bli ett samtalsämne när du bjuder på den.


The Bed & Breakfast

4 cl Bakon
4 cl Advocaat
½ tsk lönnsirap

Skaka med is och sila upp i ett kylt cocktailglas.

(Eget recept.)










Hamburger Lady

5 cl Bakon
2 cl tomatjuice
2 cl De Kuyper Spicy Chili
2 cl äggvita
svartpeppar

Skaka alla ingredienser utom pepparn med is och sila upp i ett kylt martiniglas. Mal lite svartpeppar över drinken och garnera med en skiva knaperstekt bacon.

(Eget recept.)

2014-05-10

Labbrapport: Crème de Violette


Likörer som inleds med Crème de följt av ett pompöst elegant fransk uttal av sin huvudsakliga arom har ett rykte om sig att på något vis fördumma en drink. Kanske beror det på överdådet av socker eller att utbudet av smaker är ungefär desamma som du hittar i en större glassdisk. Låt oss inte skylla på likörerna per se, men vi kan enas om att dom missbrukas i drinkar som personifierar tacky på ett sätt som inte har en chans att ens bli lite ironiskt hippt.
Crème de Violette har dock klarat sig undan barnkalasstämpeln - troligtvis genom sin blotta frånvaro. Viollikör går att spåra tillbaka till tidiga 1800-talet och ett sekel senare var den kanske inte direkt mainstream, men ändå en ingrediens som förekom i klassiska drinkar innan förbudstiden - framför allt som en färgklick i Aviation. Sen försvann den mer eller mindre och förblev obskyr i nästan 100 år. Crème de Violette började bli tillgänglig igen för några år sen och nu finns det en handfull tillverkare som producerar viollikör i olika prisklasser.
Just den här flaskan kommer från Rothman & Winter. Frukt- och bärlikörer kan gärna sluta som en ungefärlig uppskattning av vad dom borde smaka. Om så är fallet här har jag svårt att säga. Det är lättare att bedöma äktheten på en hallondryck eftersom att jag vet hur färska hallon smakar, men det är sällan, eller aldrig, jag går och äter violblad direkt från någon berghäll. Däremot smakar Crème de Violette viol på samma vis som turkosa skumelefanter (djupt saknat lösviktsgodis) gjorde. Den känns något torrare än andra crème-de-nånting och funkar inte helt otippat fint med gin och vodka, men bör användas med eftertanke då den speciella smaken lätt tar över scenen.
Men färgen då? Färgen?! Tyvärr. Crème de Violette är inte i närheten av så drömskt lila som jag hade hoppats på och blir snarare lite grådaskig när den blandas. Men kanske är det bristen på neon som tyder på att det här är en äkta vara. Huvudsaken förblir ändå själva violen - en egendomlig smak som vi nästan glömt bort och som förtjänar en renässans.


Aviation

5 cl gin
2 cl citronjuice
2 cl maraschinolikör
1 tsk Crème de Violette

Skaka med is och sila upp i ett kylt cocktailglas. Garnera med citronskal.






Holy Moon

4 cl Absolut Hibiskus
2 cl limejuice
1 cl Crème de Violette

Skaka med is och dubbelsila över iskuber i ett whiskyglas.

(Eget recept.)

2014-05-04

Jungle Bird

















En spännande grej med tikidrinkar, utöver deras ofta komplexa lager av smaker, är berättelserna dom bär på. Dom blandades efter hemliga recept i exotiska barer och restauranger för ett exklusivt klientel - åtminstone i tikikulturens barndom. Jungle Bird serverades på The Aviery Bar på Kuala Lumpur Hilton, men har i tikimått mätt en kort historia då den fortfarande befinner sig i lägre medelåldern och dateras till någon gång i slutet av 70-talet. Då var hajpen redan död och begraven, men det tror du inte när du väl börjat sippa.
Jag föll för namnet, för själva receptet skrämde mig lite. Så mycket ananas. Men det finns en avvikande ingrediens här också. Campari är en sällsynt komponent i tikidrinkar, men här gör den någonting med ananasjuicen och lägger till en strävhet som förminskar ananasens lite väl stora kostym utan att den tappar sin fina tropiska känsla. Nog för att det nästan var 80-tal när Jungle Bird kom till, men den skulle lika gärna kunna trollats fram av Don the Beachcomber nästan 50 år tidigare. Det är en drink med brett register - från ett murrigt mörker av jamaicansk rom till ljusa syrliga toner. Lyxig och ruff på samma gång, och så är den sjukt snygg också.
Åh, ananas, jag hatälskar dig så mycket.


Jungle Bird

6 cl mörk jamaicansk rom
3 cl Campari
2 cl limejuice
2 cl sockerlag
14 cl ananasjuice

Skaka alla ingredienser med is och häll upp osilat i ett dubbelt rocksglas. Garnera med mynta och tropiska frukter. 


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...